Var ute på en riktig mardrömsvadning långt inne i lerbältet i Viken igår. Det var väl ca 4år sedan jag hade den upplevelsen senast. Tar det verkligen inte längre tid att glömma sådant?? När krampen börjar komma krypande och man har 50m sumptrampning kvar och det är ju inte läge att stanna och vila direkt, då får man bita ihop. Jag kom att tänka på en snubbe som fick ta sig ur vadarna en gång för att han hade satt sig. Det känns inte som ett alternativ under vintern. Men måste man så måste man.
Fisket då? Jovars, någon gädda syntes inte till men däremot en och annan öring behagade kliva på. Bara ragor, men man fick ju känna lite fisk iallafall. De är ju inte så kräsna de "brune"...
Nu blir det ett lugnt julfirande med uppladdning mot annandagsfisket och då slipper man ju sumpen...
God Jul alla SKK:are....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Vi hittar nog nå'n sumpvik till dig på annandagen...var lugn..:-)
Ja en sumpvik kan jag ta alla dagar, bara jag slipper blåleran...
Finn brukar roa sig med att vada runt ön, kanske hans långa älg-ben är konstruerade för "dy-lika" nöjen.
Själv vet jag bara hur paniken kommer när man har sump till knäna och bara 2 meter till torra land på fel ställe i Finnska viken.
Skicka en kommentar